:(

Ledsen för att vara till besvär...

....hoppas dessa fyra veckor går extra fort till jag får ta bort gipset, så jag slipper vara till belastning för min omgivning. Tårarna rinner nu ner för mina kinder efter ytterligare en kväll där diskussionerna handlat om att alla måste hjälpas åt "nu när mamma inte kan hjälpa till". Visst har jag förståelse för Jörgen att han inte kan ta allt här hemma, han är trött efter en hel dag på jobbet, men Vickan gör det hon gör (tar hand om tvätten och Madde varje morgon när hon ska gå till skolan) men kanske skulle det vara skönt om hon gjorde "lite mera" eller åtminstone fanns här. Jag kan iof förstå henne också att hon vill vara i Landsbro hos pojkvännen ibland också. Jag får ju inte stödja på mitt gipsade högerben men jag har god lust att strunta i det och försöka klara mig själv så jag inte är till någon belastning.

Usch jag svammlar om allt och ingenting nu....men jag vill att det ska läka - och det NU så allt blir "normalt" igen, för just nu så mår jag inte alls bra och tårarna de rinner...Madde och Jörgen de sover och jag sitter här själv med mina tankar och de värker inom mig. Jag ska försöka ta mig till toa för tandborstning sen vidare mot sängen för att se om jag kan komma till ro för sömn.

Vill inte vara till belastning - vill kunna klara mig själv *snyft*

Imorgon blir det ytterligare en dag i ensamhet och tystnad, jag har ju varit arbetslös sen 2 januari 2009 och "gått hemma" men dessa 6 veckor med gipsat ben och totalt instängd på 90 kvm gör mig snart galen....